Vårdskandalerna...

... duggar tätt

Och vad ska man säga ?

Att man är förvånad ?

Knappast

Min personlig uppfattning är att skola, vård & omsorg inte ska drivas i vinstsyfte

- någon måsste betala för vinsten och det är rätt lätt att räkna ut vem/vilka denna någon blir

Knappast högsta hönset utan snarare de som befinner sig längst ner på skalan och tar man då vården så blir det ju helt klart personalen som befinner sig "på golvet" och utför arbetet samt patienterna, brukarna, boende, kunderna eller vad man nu väljer att kalla det för

De senaste skriverierna om vården har fått mig att reflektera lite över min egen yrkesbana inom vården som startade strax efter min 18års dag då jag började jobba på Stockholms sjukhem, ett långvårdsjukhus ( som det hette på den tiden ) som drevs av en privat stiftelse

Sjukhuset bestod av fem avdelningar varav en av avd. var en "helprivat" avd det det endast vårdades patienter som själva betalade för  sina vårdplatser

På de fyra andra avdelningarna bodde det dels patienter som betalde för sin vård ur egen ficka men även patienter där Landstinget betalade för platsen

Landstinget betalade en bråkdel av den verkliga kostnaden och resten sköt stiftelsen till men det var inte något som märktes i vården utan alla patienter fick samma omhändertagande, bemötande och omsorg och jag är oerhört tacksam över att jag fick starta min yrkesväg där på Sthlms Sjukhem

Där fick jag grundutbildningen i vårdandet, att behandla alla med samma respekt, att se det unika hos varje vårdtagare och att alla har rätt till samma vård helt oberoende av plånbokens innehåll

Visst var det en enorm hierarki där Överläkaren snudd på behandlades som en gud och  vi biträden nästintill förväntades stå i givakt och niga när det var dags för storronden

Läkarna, ledningen, avdelningsföreståndarna och kontorspersonalen hade egna tider i personalmatsalen och de enda som eventuellt kunde få beblanda sig med dom var sjuksköterskorna

Jag minns en gång då jag och en arbetskamrat skulle följa med en patient på någon undersökning av något slag och att vi därför var tvugna att äta lunch lite tidigare dvs under den "finare" lunchtiden

Vår avdelningsföreståndare gjorde oss sällskap till matsalen och under lunchen

Det är ju runt 25år sedan det hände men fortfarande kan jag komma ihåg hur oerhört malplacerad och oönskad jag kände mig då

Bortsett från den detaljen så har jag bara ljusa o positiva minnen från Sthlms Sjukhem

Det var en kanonbra arbetsgivare som såg till helheten och på något vis onsett vitken av att ta hand om sin personal

Det fanns en kanonbra matsal där det för en billig peng serverades både frukost och lunch, dom ordnade otroliga personalfester där det inte sparades på något

Vården är ju en arbetsplats där majoriteten är kvinnor och på Sthlms Sjukhem var inget undantag så ett år när det var dags för personalfest bjöd man in grabbarna från Kungsholmens Brandstation till festen

Ett mycke populärt intiativ, under den festen släcktes inga bränder men jag är rätt övertygad om att en o annan brandman lyckades sätta mer än ett hjärta i brand

Ja, sen föddes Joakim och när det var dags att börja jobba igen efter mammaledigheten så rådde det brist på barnomsorgsplatser i Sthlms kommun och för att överhuvudtaget få ihop det hela med jobb, barnpassning och tillvaron i övrigt var jag tvungen att börja joba natt och sökte mig till Råcksta Sjukhus som låg alldeles intill dit vi precis hade flyttat

Från att ha varit anställd privat började jag helt plötsligt arbeta med Landstinget som arbetsgivare och skillnaden var milsvid både vad det gällde omsorgen om patienterna och personalen

Redan efter ett år övergick sjukhuset till att drivas kommunalt och efter ytterligare ett år skulle det "avknoppas" som det så fint hette och en privat ägare tog över

Det utlovades guld och gröna skogar och allt skulle bli såååååå bra

Själv fick jag liksom aldrig ihop det hela

- om nu inte kommunen kunde driva det hela och få ekonomin att gå runt varför skulle då en privat aktör kunna göra det ?

Näe just det, det gick ju inte

Det dröjde inte speciellt länge innan det tillkom fler arbetsuppgifter samtidigt som det drogs ner på personal

Jag hade dock kommit fram till att vården var det jag ville arbeta med och valde att paralellt med mitt nattjobb plugga till undersköterska

I samma veva som jag blev färdig undersköterska/mentalskötare  flyttade vi från Vällingby ut till Rånäs och jag kan medge att jag nu efteråt knappast känner mig särskilt stolt över mitt engagemang i jobbet under de sista året på Råcksta

Självklart gjorde jag mitt jobb och självklart engagerade jag mig i de patienter jag vårdade men så mycke mer var det inte

När jag var där jobbade jag och gjorde det jag skulle men inte så mycke mer och när jag gick därifrån stängde jag av jobbet tills det var dags att jobba nästa pass

Att vara körkortslös och bo i Rånäs och jobba i Råcksta är ingen bra kombination

Bara att ta sig till jobbet kommunalt tog tre timmar, hemvägen gick lite snabbare bara 2 1/2 timme
 Så när Hammargården skulle öppnas och dom annonserade efter mentalskötare så sökte jag jobbet och fick det

För att göra en lång historia kort så kan man enkelt uttrycka det hela med att mentalskötare var inte min grej plus att bor man i en liten byhåla så är det ingen större hit att även jobba på orten

- världen blir väldigt liten

Så efter drygt ett halvår där började jag istället jobba på Bergshyddan, ett äldreboende inne i Rimbo

Jag jobbade rätt intensivt under den sommaren och sen när hösten kom undrade chefen och jag inte hade lust att börja i nattpatrullen vilket jag givetvis hade

Nattpatrullen var helt klart ett kanonroligt jobb

- ingen natt var den andre lik

Men tyvärr så pajjade min nacke ihop och ville inte alls vara med under ett par års tid och...

... efter ett par års sjukskrivning insåg jag med stor sorg i hjärtat att det var kört för min del att arbeta inom vården och började plugga till ekonomiassisten för att byta bana men lagom när den utbildningen var avslutad så föddes ju Lill Trollet och efter två år hemma med Linn så hade min nacke lugnat ner sig och efter moget övervägande med min dåvarande chef beslöt vi oss för att jag skulle testa att jobba inom hemtjänsten vilket jag egentligen inte alls hade någon större lust med

Hemtjänsten ?

Näe...

Det var ju liksom inte vad jag hade tänkt mig men ack vad jag bedrog mig

Jasg trivs riktigt bra med mitt jobb vilket förmodligen till största delen beror på roliga o trevliga arbetskamrater men framför allt att vi har så himla mysiga o trevliga kunder och att jag varje dag på jobbet känner att jag gjort något för att en annan människa ska må bra och det är en rätt skön känsla

Vad ville jag med det här långa inlägget då ?

Jag vet inte, det enda jag vet är att jag blir så arg, förbannad, frustrerad och ledsen när jag läser om alla dessa vårdskandaler

Herre jösses, vi pratar om våra gamla

Dom som har varit med och byggt upp vårt samhälle, är det här vårt tack till dom för lång och trogen tjänst ?

Varsågod du får en säng att ligga i, ja i bästa fall om den skulle gå sönder kan du räkna med att du blir placerad på en madrass på golvet

Är du riktigt snäll och om du verkligen behöver kan du få en blöja ochså men då tar vi oss friheten att få väga den så att den inte byts i onödan

Det kan hända att du måste gå och lägga dig redan klockan fem på eftermiddagen men du får en larmklocka, ring dock inte för mycke då kan det hända att personalen ( av misstag givetvis ) kopplar ur den, ja om dom hinner förståss den sannolikheten är nog minimal eftersom personalstyrkan numera är nere på miniminivå

Vård, skola och omsorg måste få kosta,  det är människor det handlar om
Jag har mycke svårt att förstå mig på den här privatiseringshysterin, ibland känns det som att den sker bara för att
Skit samma om allt går överstyr och om några hamnar i kläm och blir drabbade, lite svinn får man räkna med det viktigaste är ju att någon kan tjäna en hacka...