Kollektivresenärer...

... är rätt facinerande

 

 

Häromdagen åkte Linn och jag 676:an in till Danderyd

Linn älskar att åka dessa dubbeldäckare och ville givetvis gå upp på övervåningen och hon blev riktigt glad när hon upptäckte att det fanns två platser längst fram

Linn slog sig glatt ner på den ena tomma platsen medans jag försiktigt försökte påkalla uppmärksamhet från damen som så tjusigt placerat sin handväska på ett säte och med bortvänt huvud satt och stirrade ut genom sidfönstret

Efter att snäll och varsamt försökt mig på ett försiktigt "Ursäkta.... " utan någon större respons gjorde jag något så osvenskt som att knacka henne lite lätt på axeln samtidigt som jag med mycke vänlig ton undrade om hon kunde flytta på sin handväska så att jag kunde få sitta och döm om min förvåning när damen eller rättare sagt skatan surt säger

 

- Finns det inga lediga platser längre bak ?

 

Först blev jag lite småpaff men rätt snart irriterad och min tidgare så väna ton blev genast lite mer åt citron hållet

 

- Jo det är det mycke möjligt att det gör men nu vill jag gärna sitta här i närheten av min dotter och är det så att du inte löst biljett för din handväska så hoppas jag att du kan vara så snäll och flytta på den

 

Tonårsgrabbarna i sätet bakom gjorde sitt bästa för att kväva ett fniss och damen ryckte surt till sig sin väska och jag kunde sätta mig ner

 

 

Jag var rätt trött och eftersom Linn var fullt upptagen med att kolla utsikten så bestämde jag mig för att sitta och halvslumra lite vilket var föga framgångsrikt eftersom damen på sätet brevid tuggade tuggummi och det väldigt ljudligt, ja faktiskt med kraftigt smackande och är det något jag har väldigt svårt för så är det folk som inte kan tugga ljudlöst

Jag satt där och irriterade mig på smaskandet och förundrades över vilken otrolig salivproduktion damen ifråga måste ha haft med tanke på hur det slaskade

Efter drygt halv resan klappade Linn mig lite på armen och säger

 

- Mamma... jag förstår varför pappa säger att jag ska tugga med stängd mun, det låter verkligen skitäckligt när folk smaskar...

 

 

Min första tanke var "Men shit unge vad är det du säger..." men innan jag hade hunnit tänka den tanken klart blev det plötsligt alldeles tyst brevid mig

Det hörbara och klart otrevliga smaskandet och tuggandet förbyttes till ett totalt ljudlöst tuggande och resten av resan var rätt behaglig och även om det kanske inte var det mest socialt anpassade uttalande Linn gjord så hade det iallafall en för mig rätt trevlig effekt och nu såhär ett par dagar efteråt kan jag inte annat än att småle åt mitt lilla troll

Uppenbarligen har sommarens  tjat om att tugga med stängd mun hittat in i hennes tankeverksamhet och med ett konkret exempel så blev det hela väldigt uppenbart för henne varför man inte ska tugga med öppen mun





Stunder att spara...

... långt in i hjärtat

 

 

Det har varit en rätt tuff vecka och idag när jag hade hämtat Linn på fritids började den ta ut sin rätt

Inte blev det bättre av synen som mötte mig när vi kom hem

Partytältet som fått stå kvar efter grillfesten för att tältduken skulle torka hade under dagen begett sig ut på en liten flygtur eller rättare sagt lagt sig upp & ner ovan på häcken mellan oss och grannen och lutade sig tryggt mot grannens garagetak

För en kort stund ville jag helst av allt bara sätta mig ner och gråta en skvätt av trötthet, uppgivenhet, frustration och en lätt känsla av stress

Efter ett snabbt samtal till Paul konstaterade vi att det inte var så mycke jag kunde göra på egen hand så Linn och jag kunde fortsätta vår eftermiddag som planerat

Dvs först en tur in till Björks för att Linn skulle kunna spendera sina vinstpengar från Solvallakvällen, handla lite middag och sen upp till stallet

 

 

Efter att ha klarat av Björks och ICA och vi satte oss i bilen sa Linn

 

- Mamma, jag är jättetrött... vi kan väl bara titta till Prinsessan och borsta henne lite, jag orkar nog inte rida idag

 

Trött och seg hade jag inga som helst problem med att nappa på hennes ide men så fort Linn hoppade ur bilen på stallbacken utbrast hon

 

- Nu känner jag mig piggare ! Jag vill nog gå en promenad med Prinsessan

 

 

 

En promenad blev det, en ganska lång sådan

I dryga timmen strosade vi runt i skogen, småpratade, åt blåbär, sprang på ett gäng kantareller och hade det hur supermysigt som helst

En totalt kravlös promenad där vi helt enkelt bara njöt av naturen och varandra

 

 

När vi satte oss i bilen var jag fortfarande trött men uppgivenheten, stressen o frustrationen hade ersatts av ett lugn och en betydligt behagligare känsla av välmående

Än en gång blev jag påmind om hur otroligt bra jag har det

Vilken förmån det är att få ha eftermiddagarna tillsammans med Linn, vilken energi & kärlek våran envisa lilla ponny delar med sig av

Tänk att just jag får befinna mig just här och nu och får vara en del äv den här underbara tillvaron

 

 

Visst finns det mycke jag drömmer om och mellan himmle och jord men när allt kommer omkring så har jag det jag behöver

- ibland behöver jag bara bli påmind om det





 





 

 

 



Trött...

... mössa

 

Lite lagom trött efter en rätt tuff start på veckan men tröttheten samsas med en mycke förnöjsam känsla i kroppen

- kort sagt det mesta känns bra just nu och med den känslan i kroppen kommer tröttheten liksom i skymundan

 

 

 



Sushi...

... dilemma

 

 

- Mamma om jag äter sjutton sushi bitar blir jag mätt... men om jag äter arton bitar får jag lite lite ont i magen och om jag äter nitton bitar får jag mega ont i magen... när jag har ätit sjutton sushi bitar orkar jag inte äta någon efterrätt men det gör ingenting för det är inte så himla gott med sött efter sushi

 

 

 

 

*Avd. Linnsan filosoferar*



Vi hade en...

... sju års kris

 

 

I går morse/fm´s var jag färdig att ge upp

Tyst för mig själv lovade jag att aldrig, aldrig någonsin utsätta mig för något liknande igen

Jag tänkte helt enkelt göra slut på ett sjuårigt förhållande och gå vidare mot nästa mål

 

 

Men strax före tre dvs ungefär samtidigt som de första gästerna började droppa in så infann sig lugnet och känslan av att vi nog skulle fixa det hela,

Att vi hade tagit oss igenom den värsta stormen och nu kunde slappna av och börja njuta av tillvaron tillsammans

 

 

 

 





 

 

 

 

När årets "Frihamragill" var till ända kunde jag konstatera att den där sjuårskrisen kunde gå och dra något gammalt över sig

Den lätt panik och kaosartade känslan hade ersatts av en betydligt härligare känsla

- ett lyckorus

 

 

 

 

Tänk att vara så lyckligt lottad att man kan fylla sin trädgård med drygt sextio underbara vänner

Vänner som fyller partytältet med härliga skratt och massor av värme och kärlek

Kan man ha det bättre ?

 

 

 

 

Och lite lagom knäpp som jag är så kan jag meddela att jag redan så smått börjar fundera på vad vi skulle kunna ha för tema på nästa års grillfest

Nu har vi kört Tyskt tema, surf & turf , Jorden runt mfl. så nu gäller det att gnugga geniknölarna och komma på nå´t nytt

Men vi har ju nästintill ett helt år på oss att fundera och under tiden ska jag njuta av den härliga känslan av att befinna mig just här, just nu...

 

 

 

 

 

Robinson vs...

... Wild Kids

 

 

I en kombination av extrem trötthet och i brist på något bättre att vila ögonen på så hamnade Linn och jag i TVsoffan framför Robinson

Linn kikade intresserat och fällde några kommentarer om att tjejerna borde klä på sig lite mer och inte visa sig nästan nakna i tv eftersom det var så pinsamt

 

När programmet var slut konstaterade Linn 

 

- Robinson är ju som Wild Kids.... men Wild kids är mycke smartare... barnen är mycke klokare och så har dom kläder på sig, det tycker jag är bra

 

 

Och det är inte utan att jag håller med henne

Wild Kids är betydligt trevligare underhållning än vad Robinson är och jag är tämligen säker på att kvällens tittande var ett undantag för min del

Nästa gång jag är trött och inte orkar göra något ska jag nog föreslå att vi lägger oss och bläddrar i någon rolig bok istället för att sitta framför TV i en timme och sen efteråt konstatera att det var ett rätt trist program

Robinson, Fångarna på Fortet, Ensam mamma söker och allt vad nu dessa program heter börjar kännas rätt slitna nu

Är det inte dags att skrota dessa koncept snart ?
Ska det vara så svårt att kläcka nya programideer, att ge oss tittare något nytt, roligt och underhållande att vila framför när vi inte orkar ta oss för något annat eller helt enkelt bara  känner för att underhållas en stund 



Kan man bli trött...

... av att tänka för mycke ?

 

 

Eller är det så att helgen helt enkelt helt plötsligt bestämde sig för att ta ut sin rätt

I dag hade jag massor "att göra" på agendan under tiden som Linn var i skolan men jag kom liksom aldrig till skott

Hjärnan kunde liksom inte förmå kroppen att sätta fart och den enda jag fick gjort var att köra två maskiner tvätt, plocka ur och i en diskmaskin och plötsligt var det dags att hämta Linn och sen åka upp till stallet

När vi kom upp till stallet kände jag hur all energi fullkomligt rann ur mig, hur ledvärkensakta  kom smygande tillsammans med tröttheten

 

 

 

 

Som tur var så var även Linn lite halvseg så vi borstade lite på Prinsessan, tömkörde en kort sväng och sen satt vi bakom stallet och bara mös tillsammans innan vi åkte hem igen

Och nu sitter jag här framför datorn med en om möjligt ännu längre att göra lista och framför allt ännu mindre tid att genomföra alla dessa måsten på

Men det är väl bara att sluta fundera och analysera och helt enkelt le och vinka

Lite middag och sen gasar vi på i full fart mot lördagen

 



Jag är en ...

... tvättmajor

 

 

Vår torktumlare sa upp sig för säkert tre år sedan och det har inte blivit av att vi köpt en ny

Förmodligen av den enkla anledningen att enda gången jag saknar den är när jag hänger strumpor och underkläder vilket är så extremt trist att jag nästan storknar

 

I dag var det dock rätt rogivande att stå på balkongen och hänga just strumor, underkläder och div handdukar för under tiden jag stod där med tvätten kom jag att tänka på min mamma och hur tvätten på nå´t sätt var lite "helig" för henne

Jag fick gärna följa med henne till tvättstugan, men bara som sällskap och möjligtvis starta tvättmaskinerna och kanske någon gång ladda centrifugen men sen var det stopp

Sortering, hängning och sen vikningen av den rena tvätten var liksom hennes grej och något som absolut skulle göras på hennes sätt

 

 

Jag minns fortfarande hur "stor" och stolt jag kände mig den sommaren då jag skulle vara ensam hemma med pappa ett par veckor och fick det stora förtroendet att sköta tvätten

Innan mamma tog mina småsyskon och åkte iväg fick jag en noggrann genomgång om hur tvätten skulle sorteras, hur tvätten sen skulle hängas och vad jag skulle tänka på och framför allt hur jag skulle vika allt sen när det var torrt

I undervisningen ingick även kapitlet "Pappas skjortor" som skulle specialbehandlas när det gällde både tvätt och upphägning

Jag hade tvättstugan en gång under den tiden pappa och jag var ensamna hemma och jag måste ha skött mig till punkt och pricka för efter det så var det frittfram för mig att hjälpa till i tvättstugan och faktiskt kan jag än idag sakna mammas och mina stunder i tvättstugan, stunder då man fick ha mamma helt för sig själv och prata om allt och ingenting

 

 

När jag stod där och filosoferade över tvätten så drog jag mig till minnes en gång när vi var och hälsade på mormor

Mamma, mormor och jag satt vid köksbordet och ute på gården höll någon av mormors grannar på att hänga upp tvätt och mamma och mormor satt och förfasade sig över hur hon hängde tvätten, att hon inte skakade ut den, att hon hängde den slarvigt och jag kan väl erkänna att jag mer än en gång reagerat på hur andra hänger sin tvätt men inte mer än att jag kan småfnissa lite åt mig själv vid såna tillfällen och känna att det är någopt jag verkligen inte behöver bry mig om

 

 

Mitt absolut värsta "tvättminne" är ganska precis sju år gammalt

Jag hade permission från sjukhuset, var beordrad att ta det lungt och Paul som skötte allt på hemmaplan medans jag låg på sjukhuset hade bokat tvätttid

Å vad det var jobbigt, tvätten var ju liksom min domän

När det var dags att gå ner i tvättstugan förklarade Paul att jag var mer än väkommen med ner men att jag inte fick lyfta ett finger utan bara vara med endast som sällskap och inget annat och jag minns att när jag sen stod där nere i tvättstugan så¨önskade jag att jag hade valt att stanna kvar i lägenheten och vilat på soffan en stund

Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes när Paul hällde ut all tvätt på golvet framför tvättmaskinerna och sen bara började stuva in allt

Ingen sortering överhuvudtaget varken efter ljust, mörkt eller grader och när tvätten var inproppade laddade han med tvätt & sköljmedel, tryckte in knappen för programmet på 60 grader och sen var han nöjd och redo att lämna tvättstugan

Jag ?

Jag stod flämtande brevid och undrade hur i hela h*lvete det skulle sluta

 

 

 

 

 

Det hela slutade givetvis alldeles förträffligt, allt blev rent, inget blev missfärgat men efter den incidenten  och när Linn sen väl var född och vi landade hemma efter sådär sammanlagt tre månader på sjukhus så åtog jag mig allt ansvar för tvätten i vår familj och jag erkänner att jag är överdrivet fånig och väl försiktig när jag sorterar tvätt

Mammas lektion om hur man hänger tvätten sitter fortfarande i benmärgen och med skammens rodnad på kinderna är det väl bara att erkänna att det tog sådär en fem-sex år innan jag kände mig såpass bekväm att jag kunde blanda Linns små fina kläder med familjens övriga tvätt

Så...

 

 

... ja jag erkänner jag är en äkta Tvättmajor och de ränderna sitter så ingrodda i mig att de förmodligen aldrig kommer att gå ur hur mycke jag än försöker och alla har vi väl våra hang ups ?

Man får ju se det hela positivt, tack vare att jag själv utnämt mig till Familjens TvättMajor så slipper ju Paul att befatta sig med just den delen av de vardagliga göromålen

Allt han behöver göra är att lägga kläderna i tvättkorgen och sen hipp happ landar de nytvättade och fint vikta för att åter kunna användas igen

- utan att han behöver lyfta ett finger !

Ja tänka sig att något så boring som att hänga underkläder på tork kunde mynna ut i ett långt blogginlägg, ett blogginlägg jag satte mig och skrev trots att jag egentligen hade tusen helt andra och betydligt viktigare saker at göra

Men, men

Nu hör jag tvättmaskinen signalera att den är färdig så nu väntar mer tvätt som ska hängas efter konstens alla regler

 









Man måste inte segra...

... för att känna sig som en vinnare

I helgen var vi till Vreta strax utanför Linköping och tävlade

Linn hade bestämt sig för att bla starta med Dumle i Klass 5e dvs hoppning 30cm

Med tanke på att hon nätt och jämt lyckades få Dumle runt precisionsbanan vid den senaste tävlingen så var det ett rätt överraskande val

Men men, Linn är envis och har hon bestämt sig för något så blir det så

När tävlingsdagen kom var Linn taggad till max

Ja kanske t.o.m lite för taggad för sitt eget och Dumles bästa

Vä inne på banan så bestämde sig Dumle för att det där med hoppning inte riktigt var hans grej och istället uppfann han en alldeles egen tävlingsgren

*Dumle petar ner bommarna med mule & hov*

Framför alla ( ja utom det sista ) hindrena stannade Dumle, tittade på hindret och sen petade han ner bommen med antingen mulen eller en av sina hovar och sen klev han fint över

Lungt och metodiskt utan att göra något större väsen av sig

Linn hade ett mål och det var att ta sig runt banan med Dumle utan att han försökte sticka iväg eller välja egna vägar att gå och det uppdraget lyckades hon alldeles förträffligt med

Dumle höll sig på banan och gick tog om än något motvilligt hinder efter hinder

Jag blev lite förundrad över Linns envishet och att hon faktiskt lyckades få Dumle att hela tiden gå 

- om än motvilligt - framåt, inga ryggningar eller volter utan spikrakt fram till nästa hinder

En riktig kämparinsats som vid slutet av dagen resulterade i att Linn belv utsedd till "Dagens kämpe" och för det fick en fin rosett att lägga till samlingen

Lite senare på dagen gjorde Linn & Dumle en kanonfin agilityrunda och knep första placeringen i den klassen

Men även om agilityrundan var en otroligt fin runda som dessutom resulterade i en seger så är jag som förälder betydligt stoltare och mer imponerad av Linns insats på hoppbanan och hennes härliga inställning till den efteråt

Vad gjorde det att Dumle "rev" alla hinder utom det sista när hon faktiskt hade lyckats med det mål hon satt upp

- att ta sig runt banan

Nu siktar Linn mot nya mål och ser framemot nästa tävling som är i Kolbäck i början av september och jag ser framemot att få ta del av Linns kamp med Sillen och Dumle och är otroligt glad över att det där med att vinna inte är så himla viktigt för Linn utan det allra viktigaste är att gtöra sitt bästa men framför allt att man har roligt tillsammans

Extra roligt blir det när man träffar en ny kompis som man kan skratta och leka med och dessutom glädjas åt varandras resultat

Det är inte alltid det är lätt att vara liten, stå på en prisutdelning och hålla sina känslor av besvikelse i styr och under tiden Linn har tävlat i RKS har jag mer än en gång sett hur mungiporna åkt ner när barnet ifråga insett att h*n inte vunnit, barn som i princip aldrig gratulerar sina medtävlanade till en seger, föräldrar som aldrig applåderar annat än när deras barn tar hem första placeringar och just därför var det riktigt roligt att se Linn & Ida gratulera varandra under prisutdelningen och att dom båda hade samma härligas leende på läpparna vare sig dom tog emot en rosett för att dom deltagit men inte placerat sig eller om det var en rosett för en andra eller första placering

Två duktiga tjejer som vi föräldrar ska känna oss stolta över, det är stort att kunna gratulera sin medtävlare med ett leende på läpparna



Lika lång...

... väg tillbaka

Ja det är ju vad man brukar säga men när det gäller banne mig inte vägen till min syster

På väg mot syrran så känns varje meter som en kilometer

Det känns som en evighet att ta sig bara mellan Rimbo och Gottröra, förbi Almungekorset och sen vidare mot Knivsta och sen Vassunda, Erikssund och...

... ja den enda sträcka som känns hyfsat kort är den mellan Erikssund och syrran

Ja, om man inte råkar ut för broöppning just där förståss

Sen när det är dags för hemfärd sker det magiska,

man sätter sig i bilen, startar och innan man vet ordet av är man i Knivsta och sen är man nästan hemma

Hur fanken går det till ?

Rent logiskt så inser jag ju att det är lika lång väg både dit och hem, hastighetsbegränsningarna är dom samma så vad sjutton är det som gör att hemresan känns som en fjärt i rymden jämfört med ditresan ?

Den gåtan satt jag och funderade på igår natt någon gång  mellan halv tolv och halv ett då jag tog mig hem från syrran med en tungt sovande Linn i baksätet och inte heller den här gången kom jag fram till något svar men när jag stängde av motorn här hemma på uppfarten så tänkte jag att det var allt för väl att det är just hemresan som känns så kort för i natt var jag rätt mör i kroppen o kroppen efter att ha befunnit mig på tävlingsbanan från strax före åtta på morron fram till strax efter halvsju på kvällen då vi lämnade tävlingsomnrådet strax utanför Linköping för att så sakteliga påbörja vår resa hemåt mot sköna kudden....





Lite hjälp...

... på traven

Efter den senaste tävlingen i Rockelstad började syrran min och jag att fundera lite på hur vi bäst skulle kunna hjälpa Linn hantera Sillen och Dumles låt oss säga något envisa och lite bångstyriga temprament och därmed kanske något lättare kunna hantera dom på tävlingsbanan

Vår första tanke var väl att leta oss till ngn ridbana eller kanske ett ridhus för att "begränsa" världen lite för dom små herrarna och minska deras chanser att kunna smita när det blev för drygt

Vår tanke var väl lite ju mer ridtid tillsammans desto bättre för dom alla tre

Som alltid när en tanke väl nästlat sig in i skallen på mig så ger jag mig liksom inte förns jag känner mig riktigt nöjd så när vi väl börjat diskutera det där med ridbana/ridhus så hamnade jag till slut här



http://www.hatunaridskola.se/hatunaridskola.se/Startsida.html

Dels för att vi haft två RKS tävlingar där och dels för att det ligger hyfsat nära Malle och när jag såg att man kunde boka privatlektioner så fick jag en ide

En ide som sen syrran spann vidare på och eftersom hon redan varit i kontakt med Anna ngr gånger tidigare så fick hon uppdraget att höra sig för lite och till slut enades vi om att vi skulle boka en lektion där Linn red Sillen halva tiden och Dumle halva tiden

I dag var det så äntligen dags och det var en mkt spänd och förväntansfull Linn som red in i ridhuset och efter att ha bekantat sig med Linn i några minuter så körde Anna igång lektionen och nedrar i min låda, det var intensivträning med högsta växeln i

Även om Sillen var lite konfunderad över att befinna sig i ett ridhus och behöva ta order från någon annan än Malle så skötte han sig riktigt bra dvs ända fram tills det var dags att galoppera då slog den icke önskvärda växeln till och Sillen bestämde sig helt sonika för att ta kommandot och galoppera bort till Dumle och Malle

Linn blev nog både paff och förmodligen lite småskraj över hans tilltag men lyckades hålla sig kvar på hans rygg iallafall men när Sillen stannat vid oss förklarade Linn med tårarna rinnandes att hon skulle minsann aldrig mer rida Sillen igen

Håhå jajaja säger jag bara, Anna spände ögonen i Linn och sa mycke bestämt

- Nu är det jag som är din ridlärare och nu följer du med tillbaka till vår lilla volt

Innan Linn hade hunnit protestera tog Anna med sig Linn och Sillen tillbaka till volten där dom höll till och sen fortsatte hon lektionen

Jag kan erkänna att det knep lite i modershjärtat när hon spände ögonen i mitt lilla troll men självklart var det ju helt rätt taktik

Resten av lektionen tillsammans med Sillen gick galant och Linn log lyckligt när hon sen satte av för att byta häst

- Är Dumle lättare att rida undrade Anna när det var dags för Linn och Dumles pass

- Ja han är mycke snällare och medgörligare svarade Malle

Ord hon bara några minuter senare skulle få äta upp

Dumle satte verkligen Linn på prov, han hade absolut ingen lust att gå runt på volten och försökte hela tiden komma undan och ta sig mot Sillen och Malle som stod en bit ifrån

Linn fick verkligen strida för att få sin vilja fram och Anna låg på om vikten av både skänklar, rätt sits och att hålla tyglarna rätt

Kort sagt Linn drillades riktigt hårt men såg ut att gilla det hela och leendet som spred sig i hennes ansikte när hon lyckades få runt Dumle ett helt varv i trav var riktigt härligt att se

Två gånger tjugo minuter låter ju inte så förfärligt mycke men jag kan lova att Linn var rätt trött efteråt och i bilen hem konstaterade hon att hon hade lite ont i benen efter att ha fått jobba så hårt med skänklarna

Både jag och Malle kände oss helnöjda med lektionen och enades om att det här är något vi ska försöka få till en gång i månaden vilket inte låter så där supermycke men en gång är bättre än ingen gång alls

Tanken med dessa lektioner är inte "wow nu ska Linn bli duktig och vinna en massa i RKS" utan snarare ett sätt att stärka Linn självförtroende när det gäller ridningen men framför allt ett sätt att hjälpa henne att få ännu roligare tillsammans med Dumle och Sillen











Spänning...

... och förväntan

I gårkväll hade Linn svårt att komma till ro när det var dags att sova

Strax efter midnatt fick vi säga till på skarpen att det var dags att varva ner och somna

Sekunden efter att Pauls väckarklocka ringde strax efter sju i morse kunde vi höra hur Linn  ackomanjerade larmsignalen

Mao Linn signalerade att hon var redo att möta dagen

*gäsp*

Vadan detta ?

Tja, det är mycke på gång nu

I dag ska vi Linn, Sillen & Dumle rida privatlektion för Anna på Håtuna ridskola

Funkar det bra och Linn tycker att det är kul så kommer det förmodligen att bli fler lektioner för Anna tillsammans med Sillen och Dumle

Men det som pirrar allra mest i magen är nog helgens lilla tripp till Vreta kloster

Det är tävlingsdags med RKS igen och eftersom det är en bit att åka så ska vi sova över på vandrarhem en natt

Att som sexåring få åka på tävling med en övernattning är väldigt spännande och som extra bonus på det hela så är en liten fika med Joakim & Hanna inplanerad på lördag

Mycke spännande och roligt på gång så jag kan nästan förstå att Linn inte har tid att sova





Barfota dans...

... i gräset



Slutförvaring...

... påbörjad

Linns gosdjur har precis varit på MammasSpa och förberetts för slutförvaring i garaget

Linn och jag har öven kommit överens om att det inte ska köpas några fler gosedjur

Ett inte helt lätt beslut kan jag meddela

- Inte ens på IKEA ???

- Nej inte ens på IKEA

- Vad ska jag köpa då när vi är där ?

- Men det finns massor av annat än just gosedjur där

- Men åååå.... kanske bara ett litet ?

- Men jag älskar ju gosedjur

- Ja men du har ju redan tillräckligt

- Det finns massor av gosedjur som jag inte har

Jag har väl en känsla av att det sista gosedjuret inte är inhandlat men helt klart så kommer det att leda till hårda förhandlingar för Linns del nästa gång hon tycker att ett gosedjur ska få följa med oss hem

Gosedjur må vara hur mysiga och gulliga som helst men vad ska man ha dom till liksom ?

Dom små liven samlar ju bara en massa damm och tar plats

Nu ska iallafall det här gänget flytta ut i garaget eftersom Linn har upptäckt att det är alldeles för trångt på hennes rum och varför ha en massa gosedjur framme som tar plats när dom i princip aldrig används ?

Jag menar när det ska tröstas och gosa är det ju alltid en och samma som kommer fram

- SmutsBamse

The one and only typ







Hur var det nu med rönnbär...

... och den kommande vintern ?

För två år sedan dignade vårt rönnbärsträd av bär, man såg knappt bladen för alla bär och alla vet vi ju hur den vintern blev

- lång, snörik och eländig

Förra året hade vi sådär halvdant med rönnbär och den vintern var helt klart en vinter i min smak

I år kan jag räkna klasarna med rönnbär på minatvå  händers fingrar

- och få fingrar över

Vågar jag tro att det tyder på en mild vinter ?

För mig får det gärna snöa typ den 22 - 23 decembar och sen töa bort på nyårsdagen och sen ev lite snö - med betoning på lite - lagom till sportlovet



Jag hade en plan...

... för dagen

Ända sen ridlägret har Linn tjatat om att hon vill rida ner till Gransjön med Prinsessan

Varför det inte blivit av vet jag inte riktigt men jag förmodar att det till stor del beror på min bekvämlighetsiver eller snarare oförmåga att känna drivet att vilja utforska "nya marker"

Vi har våra gamla invanda ridstråk som funkar och jag har känt mig nöjd med den variationen

Men i morse bestämde jag mig, idag skulle jag kliva utanför komfortzonen och uppfylla en av Linns sommardrömmar

Jag valde dock att inte säga något till henne utan bevara det hela som en "överraskning"

När vi gjorde iordning Sessan inför ridturen släppte jag "överraskningen" och Linn blev överlycklig

Sessan kändes till en början lite trött och seg men när vi väl kom in på mjuka skogsstigen vaknade hon till liv och bjöd på både trav och galopp och det var ett litet äventyr för mig att på cykeln parera  mellan rötter, småstenar och div. lerpölar men det gick förvånansvärt smidigt och var riktigt roligt

I ivern att komma iväg glömde jag givetvis både Linns bikini och badhandduk i bilen men det spelade ingen roll för Linn det gick alldeles utmärkt att bada i trosorna och sen torka i solen sittandes på Prinsessans rygg

Vår Prinsessa är en mycke fin dam och hade inga som helst tankar på att blöta ner sina hovar i vattnet útan såg som sin uppgift att agera badvakt och hålla  koll på lillmatte

På hemvägen bjöd Prinsessan friskt på ännu mer trav och  även en bit galopp och det var en mycke trött men framför allt glad Linn som återvände till stallet

Vi pysslade lite med Sessan och släppte sen ner henne till kompisarna igen innan vi åkte vidare till Grusgropen för ännu ett dopp

I bilen hem suckade Linn lyckligt

- Mamma tack för att du är bäst !

Själv kunde jag bara för typ sådär tionde gången den här veckan känna känslan av hur oerhört lyckligt lottad jag är som befinner mig just här just nu

Vilken tur jag har som har världens underbaraste man, världens goaste ungar...

... finns egentligen bara en sak jag saknar och det är att ha mina två stora troll på lite närmare håll

Men tyvärr så funkar ju inte "krumelurpiller" så Stortrollen är just stora  numera och lever sina liv - alldeles för långt bort från mamma -  men jag tröstar mig med att mina stortroll trivs där dom är och att dom är lycklig och det är det allra viktigaste för mig att de tre jag håller allra närmast mitt hjärta mår bra och trivs med sina liv och som tur är så finns FB, telefon, sms som stillar den värsta saknaden