Lika lång...

... väg tillbaka

Ja det är ju vad man brukar säga men när det gäller banne mig inte vägen till min syster

På väg mot syrran så känns varje meter som en kilometer

Det känns som en evighet att ta sig bara mellan Rimbo och Gottröra, förbi Almungekorset och sen vidare mot Knivsta och sen Vassunda, Erikssund och...

... ja den enda sträcka som känns hyfsat kort är den mellan Erikssund och syrran

Ja, om man inte råkar ut för broöppning just där förståss

Sen när det är dags för hemfärd sker det magiska,

man sätter sig i bilen, startar och innan man vet ordet av är man i Knivsta och sen är man nästan hemma

Hur fanken går det till ?

Rent logiskt så inser jag ju att det är lika lång väg både dit och hem, hastighetsbegränsningarna är dom samma så vad sjutton är det som gör att hemresan känns som en fjärt i rymden jämfört med ditresan ?

Den gåtan satt jag och funderade på igår natt någon gång  mellan halv tolv och halv ett då jag tog mig hem från syrran med en tungt sovande Linn i baksätet och inte heller den här gången kom jag fram till något svar men när jag stängde av motorn här hemma på uppfarten så tänkte jag att det var allt för väl att det är just hemresan som känns så kort för i natt var jag rätt mör i kroppen o kroppen efter att ha befunnit mig på tävlingsbanan från strax före åtta på morron fram till strax efter halvsju på kvällen då vi lämnade tävlingsomnrådet strax utanför Linköping för att så sakteliga påbörja vår resa hemåt mot sköna kudden....