Det ligger inte för mig...

... att vara bitter o långsur

 

 

I dag hade jag ett sånt där mindre trevligt samtal att ringa

Ni vet såna där samtal som man får en liten klump i magen av och liksom drar sig för att ringa men innerst inne vet man att det finns ingen återvändo utan man bara måste lyfta på luren, knappa in numret och liksom bara få det gjort...

 

 

Nu sitter jag här med samtalet avklarat och känner mig lite som ett UFO

Vad hände liksom ?

Vart tog all den där inbakade arrogansen och spydigheten vägen ?

Det kändes som att den försvann i samma sekund som röntgensvaret presenterades och istället ersattes den av en betydligt mer förstående och omtänksam sida

Jag hängde inte riktigt med kan jag säga men det är klart att med det bemötandet  kändes det som ett betydligt trevligare samtal än de vi haft tidigare

 Det är inte så att jag är ute efter "tycka synd" eller medömkan på något vis, den delen klarar jag av så bra på egen hand

Det enda jag har haft är en önskan om är att bli trodd trots att orsaken till min smärta inte har kunnat ses med blotta ögat

Men det är ju inte alltid man får som man vill och i såna lägen är det ju rätt skönt att det finns "konstgjorda" ögon som ser och kan presentera bevis som ökar förståelsen

Nej jag är varken bitter eller långsur utan det är väl bara att ta det för vad det är

Somliga av oss behöver inte påtagliga bevis för att visa lite vanlig sund medmänsklighet och förståelse medans andra av oss inte besitter den förmågan...