Tystnad...

... tack!

Dom senaste åren har jag facinerats över folks oförmåga att hålla tyst eller rättare sagt folks förmåga att sladdra i tid och otid,

även vid tillfällen då det borde vara en självklarhet att hålla tyst

Ett sånt tillfälle var nu ikväll då Linn och jag hängde med Petra, Jessica & Johanna för att titta på när Julia och hennes skolkamrater framförde en musikal om djur

Bakom om oss hade vi ett par som pratade oavbrutet genom hela tillställningen,

vad det var som var så otroligt viktigt att avhandla just under musikalen vet jag inte eftersom konversationen inte fördes på svenska

Men det är  lika bra att tillägga att det inte var enbart på "utrikiska" som det fördes samtal,

genom hela föreställningen låg det en ljudmatta av folks sladdrande uppe på läktaren

Att barn i div åldrar kanske har svårt att stitta tysta i en timme har jag full förståelse för,

men vuxna ?

Ärligt talat fattar jag inte varför men ens bryr sig om att gå dit när man ändå inte lyssnar på det barnen framför

Varför besvärar man sig ens ?

Är det bara för att det ser snyggt ut att man är där och visar sitt intresse ?

Javisst är det toppenkul för barnet att ha sina föräldrar närvarande,

lite mindre kul kanske att föräldern ifråga inte har en susning om vilka sånger som framfördes eftersom h*n var fullt upptagen med att prata med sin bänkgranne

Är det närvaron i sig som är viktigast ?

Att man sen är totalt ointresserad av vad som försigår på scenen kanske är av mindre betydelse ?

Själv tycker jag bara att det är oerhört respeklöst både mot barnen och mot lärarna som jobbat o slitit med att öva in sånger osv.

Och även respektlöst mot oss som faktiskt gått dit för att vi ville höra barnen sjunga

I bilen hem sa Linn

- Jag tycker att dom bakom oss var dumma som pratade hela tiden, jag hörde inte sångerna

Tänk ibland kan en 5åring vara bra  mycke klokare än oss vuxna...