Det här med...

... män och förkylningar

Jag och många av mina kvinnliga vänner brukar skämta rätt friskt om hur män har en förmåga att förvandlas till döende svanen så fort dom drabbas av en ynka liten förkylning

Det brukar räcka med lite "takdropp" i näsan eller lite hosta för att det ska börja gnällas om hur sjuka dom är och framför allt hur synd det är om dom

Sen brukar det  räcka med att tempen så sakteliga börjar dra sig mot 38 grader för att dom ska lämna walk over och bänka sig i sjuksoffan och förvänta sig total uppassning och medömkan

Och i det här läget kan jag bara gå till mig själv för att konstatera att jag direkt hakar på "Tyck synd om mig trenden" och förvandlas till syster Nightingale

Natten som var sov jag som en kratta, var det inte feberfross så var det hostningar eller värken i lederna som såg till att väcka mig och när klockan slutligen ringde halv sju var jag allt annat än pigg

Min käre make som för tillfället är fullt frisk, inte minst lilla förkylning kan anas hos honom låg kvar i sängen och hade lite "sovmorgon" medans Linn och jag gick upp

Jag plockade fram kläder till Linn, serverade henne frukost, eftersom Linn skulle iväg och åka skridskor med skolan fixade jag till en matsäck, packade ner skridskorna och började även så smått tömma diskmaskinen för att sen kunna fylla den med disken som av någon outgrundlig anledning  travats på diskbänken utan att någon brytt sig om den de senaste dagarna ( läs sen i onsdags då jag blev sjuk )

I takt med att jag kände hur febern så sakteliga började stiga och värken i lederna bara blev allt värre började jag fundera på det där med män, förkylningar och döende svanar

Egentligen kanske jag ska sluta och göra mig lustig över att så många av mina manliga vänner så totalt stannar världen när dom blir sjuka och helt enkelt följa deras exempel och istället för att köra på som vanligt bara stanna världen en stund och låta någon annan ( läs min man ) se till att allt flyter på

För det är ju inte så att min käre make har tummen mitt i handen eller okapabel att se till att Linn kommer iväg till skolan med allt vad hon behöver eller på nå´t sätt är helt omänsklig och tycker att jag ska köra på i vanligt tempo trots att jag är sjuk utan problemet ligger snarare i att jag har så extremt svårt att släppa taget en stund eller för all del se till mitt eget bästa

Hur knäppt och underligt det än låter så tycker jag att det är fullkomligt normalt att Paul får ligga kvar och dra sig en kvart - tjugo minuter längre vid ett sånt här tillfälle än att jag som är sjuk lämnar "walk over" och stannar kvar i sängen för att vila mig frisk

Summa sumarum nästa gång jag blir sjuk ska jag försöka vara lite manligare och helt enkelt lyssna på kroppen när den ropar - Vila !