Årets sista...

... dag

 

 

Det är väl nu man ska luta sig tillbaka och reflektera över året som gått och vid en första snabbsammanfattning skulle man ju kunna använda sig av två ord: Sjukdom & Sjukhus

2014 inleddes med en ständigt värkande axel och i väntan på operation av den kryddade jag tillvaron i slutet av mars med en dubbelsidig lunginflammation som slutade med ambulanstransport till Växjö sjukhus, ett par dygn på intensiven där och slutligen ambulansflyg hem till Norrtälje sjukhus

I maj blev det så äntligen dags för operation av min axel med efterföljande sjukskrivning som avslutades med fyra veckors semester och sen var det dags att börja jobba igen

Jag hann väl jobba någon vecka innan jag vred till ryggen hos en av våra kunder = sjukskrivning

 

 

Så när vi i oktober var framme vid vår hett efterlängtade semesterresa till Orlando kändes det verkligen som att det var dags för en "omstart"

Nu skulle vi verkligen få njuta av att vara tillsammans och under våra äventyr och upplevelser där ladda batterierna  och återvända hem pigga, glada & fulla av energi

Ja, det var ju vad vi trodde...

 

 



 

 

Vi hade helt underbara dagar i Orlando, vi njöt av solen, alla härliga upplevelser och framför allt av att vara tillsammans och visst kändes det lite snöpligt att Linn den sista dagen var lite off och började känna sig sjuk och inte riktigt orkade njuta av den sista dagen i Orlando

I efterhand kan man väl säga att det var en evinnerlig tur att vi hade laddat batterierna fulla under dagarna i Orlando, den energin skulle vi sannerligen komma att behöva under resten av året

För inte ens  i vår vildaste fantasi hade vi kunnat fantisera om vilken mardröm vi skulle kastas in i under vår resa hem till Sverige igen

 

 

Carpaltunnelbesvär, trasig axel, dubbelsidig lunginflammation och astmabesvär var ju bara små västanvindar i jämförelse med vad Linn skulle komma att gå igenom och jag hoppas innerligt att vi aldrig mer kommer att behöva gå igenom något liknande igen

Dom där timmarna på planet, dagen på sjukhuset i Limerick och framför allt den fruktansvärda dagen på Temple Street Childrens Hospital i Dublin då vi var så nära, så nära att förlora Linn är stunder vars minnen får mitt hjärta att knytas ihop i kramp och fortfarande snart två månader efteråt kan jag vakna alldeles kallsvettig av känslan att vara tillbaka i det där lilla rummet igen där vi väntade medans läkarna kämpade för att rädda Linns liv...

 

 

 

 

... så, ja vid en snabb återblick kan 2014 kännas som ett svart och mörkt år men när de första tankarna lagt sig så smyger sig ljuset in

För även när det var som allra mörkast så fanns där små ljus i tunneln, ljus som vi aldrig hade klarat oss utan, ljus som mitt i eländet gav hopp

Jag kan ju välja att fokusera på sjukdomarna, värken och eländet när jag tänker tillbaka på året som gått eller så kan jag välja att fokusera på det positiva

Mitt i allt mörker så har vi haft varandra, vi har haft våra familj, vår släkt , våra vänner och alla andra som kommit i vår väg och som sträck ut sina händer och öppnat sina famnar för oss

Jag har förändrats, jag har omvärderat mycket och känner en djupare tacksamhet numera och framför allt ser jag på min allra närmaste familj på ett helt nytt sätt, jag tar inget för givet längre

En del relationer har förändrats och blivit djupare på ett sätt som kanske inte hade skett om inte oron kring Linn fört oss närmare varandra

 

 

Så, ja även om årets elva första månader mest levererade jämmer och elände så väljer jag nog att lämna den delen kvar i 2014 och in i det nya året tar jag med mig alla positiva upplevelser och då framför allt kärleken och värmen som jag har fått uppleva från både väntat och oväntat håll

 

Det där med nyårslöften är inte riktigt min grej så just den där biten med löfte skippar jag och överlämnar åt andra

Men jag har en önskan, en önskan att jag i år ska bli bättre på att leva här och nu och verkligen ta vara på stunden men framför allt ska jag bli bättre på att vara snäll mot mig själv

Jag ska helt enkelt försöka att sluta vara den där snälla, rara och gulliga typen som alltid fixar och ordnar för allt och alla utan att dessa personer egentligen uppskattar det utan helt enkelt bara  tar det för givet just för att det alltid har varit så

Den formen av ensidig energi dränerar en till slut och gör en bara ledsen  och tom inuti så den energin och den omtanken ska jag istället enbart ösa över de personer som inte tar mig för given utan som har insett att i en relation både får och ger man men att man framförallt så ser man varandra och behandlar varandra med respekt och som tur är så har jag några såna i min närhet och dessa personer kommer jag att vara lite extra rädd om från och med nu...





 

 





Sagan om den...

... ljusgröna koftan

 

 

En gång för länge länge sen såg jag ett mönster till en kofta som jag tyckte såg så fin ut att jag bestämde mig för att sticka en till Linn

Jag hade nog tänkt mig att sticka den i vitt eller kanske möjligtvis lila men Linn var med när jag köpte garnet och hon ville absolut ha den i ljusgrönt och vis av tiden lät jag henne få som hon ville

Jag insåg nämligen det menlösa i att sticka en kofta i en färg hon från början inte var nöjd med, det skulle knappast höja oddsen för att hon skulle använda koftan liksom

 

Jag började glatt sticka på koftan, halva bakstycket gick hur bra som helst sen kom det en handoperation emellan och stickningen blev liggandes ett tag men efter ett par månader tog jag upp stickningen igen och det höll i sig så pass att bakstycket blev färdigt och jag hann påbörja ena framstycket innan axeln med bestämdhet sa ifrån och i väntan på den operationen var det liksom bara att lägga ner hela projektet...

 

 

 

 

... stickningen blev liggande i över ett halvår och när jag väl kunde börja sticka hade lusten att sticka just den koftan försvunnit för länge sedan och stickningen blev mest bara ett jobbigt dåligt samvete som inte blev lättare av att Linn gång på gång undrade när hennes kofta skulle bli klar

 

 

 

 

Ärligt talat kändes det ibland som om den aldrig någonsin skulle bli färdigt, varje cm kändes som ett evighetsgöra och jag hittade liksom aldrig stickglädjen i just det arbetet igen utan koftan blev ett enda stort tvång

Ett tvång som kändes både trist och totalt menlöst eftersom jag på förhand visste att det slutfärdiga resultatet inte skulle bli något jag kände mig speciellt stolt över utan snarare tvärtom

Eftersom koftan stickats under så lång tid och vid olika tillfällen så är stickningen allt annat än jämn och fin, den är rent ut sagt katastrofal och ser ut som rena rama nybörjarprojektet

 

 

Den senaste månaden har det dessutom dykt upp en hel del andra  "vill sticka" projekt så koftan har känts än mer trist att ödsla tid på men till slut bestämde jag mig för att få den eländiga koftan färdig en gång för alla så jag kunde lägga den åt sidan och låta stickorna dansa genom betydligt roligare alster

Sagt och gjort, nu under julhelgen har jag greppat stickningen och med en dåres envishet och tjurighet lyckades jag äntligen få den färdig

 

 

Är jag nöjd med slutresultatet ?

Inte det minsta, jag får rysningar och kalla kårar bara jag tittar på koftan

Koftan har ju som sagt tagit ovanligt lång tid att sticka och under den tiden har Linn vuxit så koftan är dessutom precis på gränsen att bli för liten så sannolikheten att Linn kommer att använda den mer än sådär en tre-fyra gånger är relativt liten

Men, men...

 

 

... koftan är klar, Linn är nöjd och äntligen kan jag sätta händerna i ett nytt arbete, jag ska bara bestämma mig för om jag ska sticka en mössa, kanske ett par raggsockor eller varför inte ge mig på att sticka ett par spetsmönstradesockor som jag varit så sugen på att sticka ett tag nu

Det menlösa med just det projektet är att dom förmodligen aldrig skulle bli använda eftersom jag avskyr att ha strumpor på fötterna och i princip aldrig använder raggsockor odyl

Men det är morgondagens problenm nu nöjer jag mig med att njuta av att den hemska koftan äntligen är i hamn och bara så ni vet

 

- Det var inte jag som valde knapparna...







 

 

 

 



Smart, smartare...

... Linn

 

 

Linns rum har den senaste tiden sett ut som en mindre naturkatastrof

Det har varit prylar "all over the floor" milt uttryckt

Linn och jag har x antal gånger sagt

 

- Vi hjälps åt att städa rummet.... I morgon...

 

 

Men efter frukosten idag fick Linn ett ryck och började städa och detta utan att be om hjälp eller sällskap

Hon höll på inne i sitt rum bra länge och pausade lite motvilligt för att följa med ut på en promenad

Så fort vi kom hem igen fortsatte hon att städa och till min stora förvåning gjorde hon det riktigt bra

Till slut var allt upplockat och det som återstod var att sortera Schleishästarna och alla tillbehör och då frågade hon snällt om jag hade lust att hjälpa till vilket jag givetvis hade

Vi sorterade hästarna och fixade lådor åt tillbehören, figurerna, staketen, hindren mm så att allt skulle finnas lättillgängligt när det var lekdags

 

 

När vi kände oss klara med rummet satte sig Linn och började leka med hästarna och jag passade på att ta en powernap på soffan

Efter drygt en timme vaknar jag av att Linn pratar med Paul

 

- Pappa... Skulle jag kunna få köpa lite star coins till StarStable nu när jag varit så duktig och städat mitt rum... Snälla....

 

 

Till saken hör att just extra "Star coins" till spelet var en av de ( få ) saker Linn hade på sin önskelista till jul och som hon inte fick och hon har vid ett par tillfällen de senaste dagarna frågat om hon inte kunde få köpa lite extra "star coins" men vi har envist sagt nej och hänvisat till att det precis har varit jul och att hon redan  fått så mycket

Men, jag har sagt det förut och kommer förmodligen att säga det igen

- Linn är smart

Och vill Linn ha något ser hon till att få det på ett eller annat sätt och den här gången hade hon nog räknat ut att med charm och tjat skulle det inte dimpa ner några extra coins till spelet utan det krävdes något extra utöver det vanliga och att städa sitt rum utan hjälp är absolut något utöver det vanliga när det gäller Linn och ska jag vara riktigt ärlig så var det helt klart värt 99:- att slippa hjälpa till med den saken den här gången och grejen är att när allt kommer omkring så kanske det inte var så himla smart drag av Linn den här gången för nu vet vi ju att hon klarar av att städa sitt rum på egen hand alldeles galant så nästa gång det är dags för röjning är det inte alldeles säkert att mamma hjälper till...







Egentligen behöver det ...

... inte vara så märkvärdigt

 

Ibland kan det liksom räcka med att bara vara och ta stunden som den kommer och det är väl lite den filosofin vi har levt efter den senaste veckan

Vi bara är helt enkelt, sover länge, äter sen frukost - ja somliga skulle nog kalla det lunch - tar en promenad, ser på en film, pysslar lite, är uppe sent...

 

 

 

 

... kort sagt gör lite som vi känner för och kanske är det just precis det vi behövde efter den här hösten

Lite tid tillsammans, tid att bara vare utan en massa måsten eller tider att passa

Ibland kan jag tänka att vi kanske borde skärpa till oss och vända tillbaka på dygnet men i nästa sekund tänker jag

- Varför ?

Uppenbarligen trivs vi rätt bra med att sova länge om mornarna och nattuggla tillsammans framåt småtimmarna

Varför helt enkelt inte bara luta sig tillbaka och njuta här och nu och av förmånen att kunna ta stunden lite som den kommer

Nästa vecka är det vardag igen, då är det slut på lediga dagar,  långa sovmornar och sena kvällar

Då är det dags för jobb och skola igen och jag vet med bestämdhet att vi alla tre kommer att sakna våra mysiga sovmornar...

 

 

 

 

 







Äpplet faller...

... inte långt ifrån trädet

 

 

När vi var och handlade sist ville Linn köpa strössel eftersom hon skulle baka en vintersockerkaka

Efter att ha varit ute i det underbara vädret på fm i går så bestämde sig Linn för att baka en sockerkaka

 

 

 

 

Linn läste receptet, mätte och gjorde allt på egen hand

När jag inte höll i kameran fick jag sitta på mina händer för att inte vara där och pilla och fixa för att göra det på "rätt sätt" dvs mitt sätt

När kakan var färdiggräddad och hade svalnat var det dags att dekorera den vintrigt

 

 

Senare på kvällen bjöd Linn på sin sockerkaka

Själv åt hon ingenting

 

- Jag gillar ju inte sockerkaka men jag tycker om att baka man blir liksom så himla glad och känner sig så bra och mysig när man bakar

 

Yes, that´s my girl

Hon må ha fått sitt minne och sin enorma kunskapstörst efter Paul men kärleken till bakning och känslan för vilket härlig "terapi" det är att baka har hon definitivt fått från mig och det arvet delar jag med mig av med stolthet

 



 

 

 



Hur definierar man...

... ordet ensam ?

 

 

Har ni firat jul ensamma ?

Nej, ensamma har vi inte varit för det hörs ju liksom på ordet ENsamma och vi är ju faktiskt tre i familjen så ENsamma har vi inte varit

Däremot har vi firat julen för oss själva jag, Paul och Linn och det har varit hur mysigt som helst och nu kan jag förvisso bara tala för mig själv men jag kände mig långt ifrån ensam på julafton så jag har lite svårt att förstå att jag under dagarna innan jul möttes av höjda ögonbryn och ett och annat

- Jaha, så ni ska vara ensamma på julafton...

 

 

 

 

Det finns en och annan fördel med att fira med den lilla familjen

- man får göra precis som man vill, hur man vill och när man vill

Man behöver inte kompromissa och ta hänsyn till andras viljor i all oändlighet vilket är rätt skönt, speciellt om man som jag är en person som oftast är den som drar kortaste strået eller rättare sagt oftast är den som är mest flexibel och benägen att vilja kompromissa och därmed också är den som får ger vika för mina önskemål  i såna lägen

 

 

Sen är det ju så att bara för att man firar jul tillsammans med hela familjen och tjocka släkten så är det ju ingen garanti för att man inte ska känna sig ensam

Jag tror inte att jag är ensam om att ha suttit på en julafton tillsammans med familj/släkt och trots den gemenskapen känt mig ensam

Många gånger kan man känna sig oändligt mer ensam tillsammans med andra människor än när man är just alldeles ensam

För när det kommer till ensamhet så handlar det inte om hur många människor man har runt sig utan hur de människorna man har runt sig får en att känna sig och när jag är tillsammans med Paul & Linn är ensam det allra minsta jag känner mig

 

 

 



Ja, så blev det...

... jul i år också

 

 

För första gången i mitt vuxna liv har jag inte jobbat rätt in i kaklet med julförberedelserna utan för en gångs skull haft läget under kontroll och det mest fantastiska av allt - dagen har varit totalt stressfri och redan vid halvelva nu ikväll  avslutade vi dagen med att se tre avsnitt av serien Nashville 

Jag som tidigare år brukar kämpa med städning, paketinslagning och alla andra förberedelser långt in på småtimmarna

Jag önskar att jag kunde säga att årets stressfria julförberedelser beror på noggrann planering men det är nog snarare så att det beror på att vi samarbetar så bra Paul och jag och att vi  - läs jag - i år har stressat ner och kapat en massa måsten eller helt enkelt omprioriterat vad jag tycker är viktigt och inte numera och det känns himla skönt

 

 

Nu är allt klart inför morgondagen

I Linns julstrumpa - som inte är en strumpa utan en tomte - ligger några chokladpraliner och en bok och under julgranen ligger att antal julklappar och bara väntar på att få öppnas

Det är ganska gott om paket under granen i år och utan överdrift kan jag nog skriva att sådär en 95% av dom är Linns och jag tror att vi prickat av det mesta på önskelistan

Ja förutom den där Friserhästen då,  en frieser brukar vara en rätt kostsam historia så den får nog vänta några år men jag tror nog att Linn kommer att somna nöjd i morgonkväll ändå

 

 







Jag fick ...

... ett mail

 

 

Eller rättare sagt hela familjen fick ett mail med en julhälsning från Christina, läkaren som var med på planet och tog hand om Linn när hon blev dålig

Christina avslutade mailet med

 

"There is so much to be thankful for"

 

Hon har så rätt, det finns så mycket att vara tacksam över

 

 

Just nu känner jag en otrolig tacksamhet över det jag har i mitt liv

Det var en fruktansvärd tid när Linn var sjuk och det är ingenting jag vill gå igenom en gång till men nu när vi har kommit ut "på andra sidan"

Nu när Linn är pigg och nästintill är tillbaka i sitt gamla vanliga jag igen och vardagen så sakteliga börjar komma in i normala gängor igen så kan jag känna en viss tacksamhet över allt som den jobbiga tiden ändå förde med sig

 

 

Jag känner en oerhörd tacksamhet över mina tre barn som var och en förgyller min vardag på sitt eget lilla högst personliga sätt

En tacksamhet över att det som hände förde oss närmare varandra och att vi i och med det  öppnade upp stängda dörrar som behövde öppnas för att vi ska kunna gå vidare

En tacksamhet över att ha Paul vid min sida och även om det under den här tiden känts jobbigt många gånger så har vi ändå funnits där vid varandras sida och det är underbart att känna att kärleken kan fortsätta växa i takt med åren som går

Jag känner även en otrolig tacksamhet över Reneé som med en sån självklarhet finns där både i regn och sol och som inte duckar för en snöstorm
En vän  som kan locka fram ett skratt  även när det känns som mest eländigt, som lyssnar och som finns där med en kram när den behövs som allra bäst

Och det är tack vare Reneé jag numera har två bonussystrar, jag är så och tacksam över att Renee och Anne har adopterat mig som sin lillasyster och att jag får vara en del av deras "familj"

Reneé och Anne är dom allra bästa "bonussystrar" man kan ha, blodsband i all ära men ibland behövs det inga såna  för att man ska känna sig som systrar utan det kan vara så enkelt som att tre pusselbitar hittar varandra, faller på rätt plats och bildar ett vackert och alldeles unikt mönster tillsammans

 

 





Jag känner även en stor tacksamhet över hela min familj & min släkt, alla våra vänner, Linns klasskamrater och deras föräldrar, Linns lärare, skolpersonalen, all underbar vårdpersonal vi träffat både på Irland och i Sverige  mfl som på många olika sätt funnits där för oss

Så nu när det börjar bli dags att knyta igen 2014 års säck finns det en sak jag kommer att lyfta upp ur säcken och varsamt lägga ner i 2015 års säck och det är just

 

"Thers is so much to be thankful for"

 

Dom orden kommer att få ligga där som en liten påminnelse om hur viktigt det är att stanna upp och tänka efter för även om vardagen stundtals känns en smula tuff och hård så finns det massor att känna tacksamhet över här i livet...

 

 





 



Hur otroligt...

... det än låter

 

 

Det här kanske kommer som en chock för somliga men vet ni,

man kan faktiskt baka kakor, bröd och bullar ja man kan till och med koka både kola, knäck och fudge utan att frossa i sig allt på egen hand

Jag vet, det låter verkligen skumt men man kan faktiskt baka och dona bara för att man tycker att det är så himla roligt och för att det får en att må bra

och hur underligt det än låter så går det går faktiskt att bara ta en smakbit eller två

Ja det är faktiskt även helt möjligt att efter provsmaket lägga in kakorna, bullarna eller vad det nu är i frysen och låta dom ligga där tills det dyker upp något trevligt fikabesök eller i värsta fall så länge att man helt enkelt måste slänga dom för att dom blivit för gamla

 

 

 

 

Med tanke på alla syrliga kommentarer som dyker upp när jag har bakat eller gjort något godis så har jag insett att det är många som missat just den lilla detaljen eftersom så många tror att ett bullbak per automatik innebär att man sätter sig och frossar i sig tio bullar på raken, vilar en liten stund och sen svullar tio bullar till, att man tar kakburken med sig när man går ut med hunden bara för att ha lite färdkost med sig eller att ett knäckkok per automatik innebär att man inte lämna köket förens sista knäcken har tagits ur sitt papper

 

 

Som sagt, det kanske låter lite konstig för en utomstående men det går  faktiskt att ge bort lite hembakta kakor, det funkar även att bjuda en vän på fika och om inte det är ett alternativ så är frysen är en helt otrolig uppfinning

Det är egentligen bara vid ett tillfälle som det kan vara lite knepigt och det är när det kommer till det där med Daimfudge

Just Daimfudgen är lite lätt beroendeframkallande och det kan vara lite svårt att inte ta ett extra varv förbi kylskåpet för att liksom kolla om den fortfarande är sådär försvinnande god som den förra biten man smakade på var men å andra sidan så har jag bara kokat Daimfudge en gång nu i december och den gången räckte den i drygt en vecka och då var vi ändå tre som var där och provsmakade så något frosseri var det nog knappast tal om i det fallet

Så kära vänner, att jag roar mig med bakning i olika former innebär inte att vare sig  jag, Paul eller Linn sitter vid köksbordet och svullar i oss kakor, bullar och godis dagarna i ända utan det roliga i det hela är att vi tre är rätt usla på det här med att fika och därför blir det lite extra roligt med alla kommentarer om att vi är kakmonster och när allt kommer omkring så säger ju dessa kommentarer egentligen mer om avsändarna än vad det säger om oss för påfallande ofta är det ju så att man dömer andra efter sig själv...

 

 

 

 

 

 

 



Saker folk säger...

... men aldrig skulle göra själva

 

 

Dom flesta av oss har med all säkerhet någon gång pratat med en vän och sagt

 

- Nu ska jag hem och städa, vi får gäster/ska ha kalas/middag or what ever 

 

och då fått till svar

 

- Meeeeen , inte ska du väl städa innan kalaset. Bättre att göra det efteråt

 

No shit Sherlock, oftast brukar jag mest småle inombords och fnissa lite åt att det är just de personerna som är ivrigast med att släppa såna kommentarer oftast är dom man vet ligger och knäskurar och gnuggar med tandborsten i hörnorna även om det så bara är en kompis som ska komma över på fika och aldrig någonsin skulle komma på tanken - inte ens under knivhot - att skippa det där med städningen inför ett kalas eller dyl så varför ens klämkäckt uppmuntra någon annan att göra det ?

 

 

 

Och lite så är det även nu inför jul

"Alla" man möter pratar om julen och alla förberedelser och många avslutar med ett

 

- Men i år har jag bestämt mig för att ta det lugnt, jul blir det ju ändå...

 

Sen vet man att vederbörande redan har frysen full med saffransbröd, kakor, vörtbröd och i skåpen dignar burkarna med fudge, knäck, ischoklad mm och inte nog med det förmodligen är hela huset storstädat, fönstren putsade och både tomtarna och granen står på plats och att hela december månad bara har varit ett stort enda måste av div förberedelser och en viss julstress

 

 

I såna lägen brukar jag mest fundera över vem dom egentligen försöker lura

- mig eller sig själva )

Vad är det som gör att man uttalar dessa tomma fraser som man egentligen inte menar ?

Vad är det som får personen ifråga att jag ska lyda deras råd när jag vet att dom uppenbarligen inte lyder det rådet själva ?

Jag är fullkomligt övertygad om att man säger dessa saker i all välmening och kanske är det så att man innerst inne önskar att man själv vågade ta steget och strunta i att städa inför ett kalas eller varför inte gå wild & crazy och bestämma sig för att ställa fram en tomte på en odammad byrå, sätta upp julgardinerna utan att putsa fönstret innan - tro mig, det funkar - och helt enkelt strunta i alla måsten

Ja kanske är det så att man någonstans innerst inne hoppas att  mottagaren ska nappa och därmed sänka nivån lite så att man inte behöver stressa sig sönder och samman o sin iver att vara den mest perfekta ...

 

 

 

 

 

 

 





Förhandlingarnas...

... mästare

 

 

Frågar man Linn vad hon vill bli när hon blir stor så får man numera svaret antingen veterinär eller ECMO läkare lite beroende på dagsformen men jag är inte helt säker på att det är där hon kommer att sluta för redan nu visar hon på en stor talang när det kommer till att förhandla

 

 

I lördags skulle Paul jobba och under tiden tänkte Linn och jag roa oss med en tur till Börjes och innan vi ens hade klivit ur sängen på lördagsmorgonen kom Linn in och förklarade att hon ville ha egna pengar typ en hundralapp eller något sånt varpå Paul och jag direkt svarade att det kanske inte var riktigt läge för extrapengar med tanke på att det snart är jul

Linn funderade i några sekunder och svarade sen blixtsnabbt

 

- Men ni säger ju att jag ska öva på att betala själv, hur ska jag kunna göra det utan pengar ?

 

 

Till saken hör att något av det jobbigaste Linn vet är när hon måste betala i kassan

Jag vet att många barn älskar att få betala själva och mer än gärna tar god tid på sig när det är deras tur att handla men det har liksom aldrig varit något för Linn, hon har aldrig förstått det roliga i det hela utan med glädje överlåtit den biten på Paul och mig - smart drag iofs för det är ju betydligt roligare att handla för andras pengar än sina egna - som mer än en gång försökt pusha henne at göra det själv så visst hade hon rätt i att vi anser att hon borde öva på det...

 

 

När vi kom till Börjes fick Linn en hundralapp och försvann snabbt iväg mellan hyllorna tillsammans med Julia och återvände efter en stund med en förpackning benlindor

 

- Dom här ska jag köpa

 

- Vad ska du med dom till ? Prinsessan behöver inga benlindor

 

- Jag ska inte ha dom till Prinsessan... Jag ska ha dom till bandage åt mina gosedjur när jag har opererat dom...

 

Då trillade polletten ner, jag borde ha insett att Linn redan från början hade en plan med det hela och smart som ungen är hade hon räknat ut att jag ( med tanke på att det är julafton snart ) hade sagt ett mycket bestämt nej till dessa lindor om hon hade frågat mig och speciellt om hon hade berättat vad hon skulle använda dom till så istället för att vänta och fråga tills vi kom till Börjes funderade hon ut ett smart sätt att lösa det hela på och hon lyckades ju till 100% både med sin plan och med den lilla övningen i att betala alldeles på egen hand

Jag stod utanför kassan medans Linn betalade sina varor och det var riktigt roligt att se hur otroligt nervös hon var när det blev hennes tur men också hur oerhört stolt och lättad hon blev när hon klarat den lilla övningen

På något sätt känns det som om Linn har tagit ett litet kliv framåt och blivit lite modigare, saker som varit jätteläskiga tidigare är numera bara lite läskiga men inte läskigare än att hon i alla fall vågar sig på att ta en strid med obehaget och det är klart med tanke på vad hon har gått igenom den här hösten så framstår det mesta som a piece of cake när allt kommer omkring

 

 

 







Att våga ...

... och växa

 

 

I fredags var det dags för första besöket hos Kristina på Lekterapin

Vi var lite tidigt ute så vi hann med en liten frukost i cafeterian innan och medans vi drack vår varma choklad och mumsade på varsin ost & skinkbaguette pratade vi lite om vad som skulle hända och jag förklarade för Linn hur viktigt det var att hon själv pratade med Kristina för att det här besöket skulle bli så bra som möjligt för Linns del

I vanliga fall är Linn en pladderkvarn utan dess like men när det kommer till att prata med människor hon inte känner så tar det stopp, då blir det lite jobbigt och i såna lägen är det alltid bekvämare om det är någon annan sköter den biten åt henne 

Men Linn förstod att den här gången var det viktigt att hon själv pratade och lovade att försöka för att det skulle bli så bra som möjligt

 

 

Och Linn gjorde verkligen sitt bästa, jag höll mig lite i bakgrunden hela tiden och även om orden inte forsade fram ur Linn så var hon helt klart med på noterna och jag behövde inte rycka in en enda gång utan bara sitta med och lyssna och stundtals blev alldeles varm inombords när jag hörde henne prata med Kristina

Men handen på hjärtat, det var definitivt inte mitt lilla peptalk innan som gjorde att Linn slappnade av utan snarare Kristinas sätt att vara och närma sig Linn

Wow, jag blev verkligen imponerad av hennes arbete under den timmen vi var där och jag kunde se på Linn hur hon slappnade av allt mer och mer och liksom fick en helt annan glans i ögonen

 

 

Linn fick ge Emlasalva och sen sätta en PVK på både dockan Vilma och lejonet Lennie för att sen kunna ge både medicin och koppla dropp

Det blev även en liten hemläxa - tre Emlaplåster att använda på sig, mamma och pappa för att vi sen ska kunna nypa varandra och känna att bedövningen gör att det inte känns och förutom en påse med "sjukvårdsmaterial" fick Linn även boken "Varför luktar fisar" med sig hem

Kort sagt ett otroligt bra besök och efteråt var Linn väldigt nöjd och belåten, dels med att hon hade vågat prata och tala om vad hon tänkte och kände och dels över att hon hade fått använda riktiga saker dvs fått sätta en PVK med en nål

- häftigt värre

När vi lämnade Lekterapin studsade Linn fram och om det inte vore för att jag visste att det var en omöjlighet så skulle jag kunna svära på att hon hade växt ett par cm under den där timmen

 

 

 

Större delen av kvällen ägnade Linn åt att "leka doktor" och gosdjuren blev väl ompysslade med både dropp, plåster och medicin i mängd

Än en gång är jag helt förundrad över hur otroligt bra vård vi har i Sverige men kanske framför allt över vilken otroligt kämpe Linn är

Linn må vara tyst, blyg och en tjej som inte tar alltför mycket plats när hon är bland andra men jädrar anamma vilken fighter hon är när hon sätter den sidan till, då är hon banne mig starkare än ett helt rugbylag tillsammans

 







Guldkant på...

... vardagen

 

 

Ja det kan vara något så enkelt som att ta en promenad i kvällsmörkret

 Njuta av det vackra gnistrandet i gräset som minusgraderna och pannlampans sken lockar fram och

 mitt ute på fältet slänga sig på rygg tillsammans med nioåringen, släcka pannlamporna och bara ligga alldeles tysta och titta upp på den stjärnklara himlen och förundras över livet och universum

 

 



Det här med...

... kunskapstörst

 

 

Att Linn har en otrolig kunskapstörst är ingen nyhet men somliga dagar blir man lite mer påmind om den än annars och det senaste dygnet har varit smockat med såna små tillfällen

Vid några tillfällen när Linn har haft långa utläggningar om rymden, stjärnorna och div raketuppskjutningar mm  och då har jag känt "men shit så pinsamt den här nioåringen vet ju betydligt mer än vad jag gör"

Och det pinsamma i det hela är att mycket av hennes kunskap kommer från vårat besök på Kennedy Space Center, en upplevelse vi gjorde tillsammans men det är betydligt mer information som fastnat i hennes kardborrhjärna jämfört med min teflonbelagda hjärnyta

 

 

Dagens stora samtalsämne har dock varit flygresor och geografi och jag kan ju direkt meddela att dessa två ämnen inte är my kind of stuff direkt

 

- Mamma du vet att Amerika inte är ett land utan två kontinenter, du vet Nord och sydAmerika och man säger USA för att det betyder Amerikas förenade stater du vet Florida, Kalifornien, Texas... 

 

- Mmmmm ( Läs visst baby om  du säger det så är det säkert så )

 

- Afrika är också en kontinent. Ugandas är ett land i Afrika och deras flagga är gul, röd, svart och har en tuppen eller något liknande i mitten...  Hur lång tid tar det att flyga till Afrika, det borde inte ta lika lång tid som till Florida...

 

- Ehh ? Fråga pappa när han kommer hem, han har stenkoll

 

 

 

 

Jag vet, det är typ superskämmigt men jag sov mig nog igenom geografilektionerna i skolan

Jag kan peka ut Sverige, Norge, Danmark, Finland, Italien och Island på kartan men sen, ja resten är och kommer att förbli gissningar för min del och helt ärligt är det inte direkt en kunskap jag har saknat här i livet

Jag har klarat mig hyfsat bra utan att kunna peka ut Grekland på kartan och har heller aldrig känt ett behov av att kunna div länders flaggor heller för den delen

Och med tanke på mitt bristande intresse för geografi så kan man ju rätt lätt räkna ut att det var rätt många skolämnen som jag ansåg var mördande tråkiga och totalt menlösa som tex Kemi o Fysik, jomen dessa ämnen kändes ju verkligen extremt verklighetsnära och supernödvändiga att hänga med i för att kunna klara sig i vardagen så visst "sov" jag mig igenom även dessa lektioner

 

 

 

 

 

Men det har hänt både en, två ja faktiskt rätt många gånger att jag känt en viss saknad av att inte ha den där brinnande kunskapstörsten,

att inte känna den där nyfikenheten och ivern att lära mig nya saker och att dessutom sen lagra dom i minnet och plocka fram kunskapen vid behov

Men dessa tankar brukar jag snabbt slå bort med ett - Varför ?

Alla behöver ju inte vara raketforskare eller ens kunna lite om mycket, det funkar det rätt bra att veta nästan ingenting om det mesta, det viktigaste är ju att man har den kunskapen man känner att man behöver ha och när den inte räcker till så kan man ju alltid vända sig till någon av dom där i ens omgivning som med sin kunskapstörst sett till att skaffa sig en massa "bra att veta information" och med lite tur delar dom gärna med sig av den och om inte det funkar så finns ju alltid google numera...