måndag 3 januari 2011

I dag...

... fyllde Bosse & Mysan år

Ja det var iallafall vad Linn bestämt hävdade när hon beställde muffins till "Kattkalaset"
Som den snälla ( och numera pigga ) mor jag är så bakade vi givetvis muffins och sen njöt vi av en mysig em fika tillsammans





Efter fikastunden undrade Linn när hennes sommarklänning skulle bli färdig,
 så det var bara för mamma att sätta sig vid symaskinen en stund






Klänningen är inte riktigt färdig
- det tråkigaste återstår dvs dragkedja & fållning men sommaren känns rätt avlägsen än så länge så det känns inte som om det brådskar direkt




När jag suttit vid symaskinen en stund kom Linn, ställde sig brevid mig och suckade djupt
- Mamma, du bryr dig inte om mig... inte någonting... du bryr dig inte om att jag är en pysseltjej som vill pyssla...

Näe, jag hade ju bara bakat muffins, ordnat en mysig fikastund o satt nu o sydde på klänningen
- klart jag inte brydde mig om henne ett endaste dugg, jag hade ju missat den där lilla pysseldetaljen...

... en detalj som dock snabbt kunde rättas till med lite kritor & papper och en stunds målande tillsammans

Efteråt när Linn återgått till sin docka och lekte för sig själv så kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på min egen uppväxt och det där med att ta sig tid...

... är man som jag uppväxt i en skara på sex syskom så är man inte speciellt bortskämd med "egentid" med sina föräldrar
Att strunta i måsten och en helt vanlig trist månda´fm ställa sig och baka muffins tillsammans bara för att man vill eller att sätta sig ner och måla ihop en liten saga är väl kanske inget man hinner eller tycker sig ha tid med när man sex barn, ett hem & jobb att sköta

Det känns rätt skönt
- ja faktiskt som ren lyx att ha förmånen att kunna tillbringa så mycke tid tillsammans med Linn 
För vad kan egentligen vara viktigare än att just ta sig tid, att vara tillsammans och njuta av dagen här och nu?
Att skapa gemensamma minnen tillsammans,
minnen som man någon gång i framtiden kan se tillbaka på och bli alldeles varm i hjärtat av istället för att sorgset undra vart småbarnsåren tog vägen någonstans





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar