Tidsoptimister...

... har man ju hört talas om

I går kom jag fram till att jag nog är en Tidspessimist

Jag har alltid varit noga med tider, har jag en tid att passa ser jag till att vara där på utsatt tid

Har man sagt tolv så har man och då glider man inte in kvart-tjugo över och låtsas som ingenting

Självklart kan oförutsedda saker kan hända och man kan bli sen och i såna lägen har jag absolut inget emot att vänta men oftast är det alltid samma personer som har svårt att passa tiderna och genom åren har jag ju lärt mig att i just deras fall handlar det väldigt sällan om att det hänt något oförutsett utan helt är dj*** risiga på att passa tider och vad det sen beror på är en helt annan femma...

Själv är jag som sagt en tidpessimist vilket då speglar sig i att jag tror att allt ska ta så otroligt mycke längre tid än vad det gör

Bara för att ta ett exempel så kan vi ju ora oss med att titta på hur det ser ut när jag tex. ska åka buss

- Jag börjar med att kolla tidtabellen och konstaterar att bussen ska komma 15:52, dock är ju tiderna här på landet lite "flexibla" så det kan innebära plus minus fem minuter så jag får ägna mig åt baklänges räkning och utgår från att busser går 15:45

Det tar ca 10min att gå ut till bussen men...

... ja det är så halt ute just nu så det tar säkert 20min. att gå till bussen, har jag Linn med så vet man ju aldrig vad som händer efter vägen så det är lika bra att plussa på tio minuter till 

Så jag bestämmer mig för att gå 15:15 men eftersom tidspessimisten i mig även funkar på det mest och i det här fallet så går påklädningen mycke snabbare än planerat så vi traskar iväg hemifrån redan fem-tio över och kommer givetvis fram till busshållplatsen vid tjugo över

- god marginal med andra ord

Den här tidspessimissmen finns ju med så fort jag ska göra något

Jag utgår från att allt tar betydligt längre tid än vad det i självaverket gör så det blir oftast en massa "dötid" eller rättare sagt "väntetid" och ibland blir det rent komiskt

Som då i december då jag hade en tid på KS och skulle åka kommunalt dit och vid min planering utgick från att både bussarna och t-banan jag skulle ta skulle vara försenade så det hela slutade med att det var lika bra att jag åkte med Paul in direkt på morgonen för att vara på säkra sidan

Jag hade ju kunnat köra bil in själv men jag blev kallsvettig av bara tanken att köra i rusningstrafik och sen dessutom leta parkering på KS så den gången tyckte jag att det var mer värt att sitta i fiket på KS och zippa på The i typ sådär två timmar.

Ibland brukar jag fundera på att jag ska chilla ner mig lite, bli mer som Paul dvs planera in den tid det verkligen tar att ta sig från A till B

Paul lever efter devisen att tar det 45min att åka någonstans så tar det 45min, man behöver inte åka en timme innan punkt slut

I början av vårat förhållande kunde hans exakta planering stressa mig något vedervärdigt

- jag avskyr som sagt att komma försent, jag avskyr att stressa in i sista minuten...

... det lustiga är att de gångerna vi tillsammans haft en tid att passa och då kommit försent är så lätträknade att jag kan räkna dom på handens ena fingrar

- och få fingrar över och vid de tillfällena har det varit just oförutsedda saker som hänt, saker vi inte har kunnat påverka på något sätt

Så egentligen borde jag ju chilla ner lite och lära mig av Paul

Men...

... näe, det är svårt att lära gamla hundar sitta och den där vänttiden som alltid uppstår är rätt skön när allt kommer omkring