Ibland är det kanske tur...

... att man är lite seg i kolan tidigt på morgonen

 så att man behöver ett par timmar av lite eftertänksamhet innan man riktigt inser vad som egentligen sades och att man istället för att hugga tillbaka som en krokodil och därmed säga något man sen kanske ångrar utan istället väljer att byta tankar med någon klok och vänlig själ

I morse var det så äntligen dags att återvända till jobbet efter 4 månaders ofrivillig sjukfrånvaro, det kändes faktiskt riktigt skönt o kul att kliva in på jobbet och mötas av

"Kul att du är tillbaka..." , "Skönt att du är frisk igen..."

"Roligt att se dig..."

Ja kort sagt det kändes riktigt riktigt bra

Jag kastade en blick på planeringen och såg att jag var struken och ersatt med en vikarie

Ingen visste varför det var så och eftersom jag pratat med enhetsledaren dagen innan om att jag skulle börja jobba igen och efter det inte ringt o "sjukat" mig så kände jag att jag hade ryggen fri

I enhetsledarens bok var jag inte struken...

Vi konstaterade att det iofs var  rätt bra eftersom jag då kunde få åtnjuta lyxen att av att gå dubbelt och därmed få en liten mjukstart

Det kändes helt ok ända tills...

... ja tills det kom fram vem som strukit och varför jag hade strukits, trots att vederbörande kollat med enhetsledaren och fått veta att jag skulle vara tillbaka hade personen ifråga ändå strukit mig och förklarade det hela med

- Ja du kommer ju ändå inte....!!!


???

Jag har aldrig någonsin uteblivit från jobbet utan att ha ringt och anmält det, jag har alltid alltid  ringt och meddelat  vare sig det varit VAB eller om jag varit sjuk själv
Men, ja det är klart jag har en brist
- tyvärr har jag inte förmågan att planera in sjukdomar eller förutspå att det är på gång varesig för mig själv eller Linn
Tyvärr så kan jag inte på fm ena dagen känna att  klockan 02:45 i natt  kommer jag att drabbas av magsjuka och kräkas så det är bäst att jag ringer och sjukskriver mig redan idag.
Varför vänta tills det bryter ut liksom ?
Inte heller kan jag förutspå att Linn får feber nattetid eller ett kruppanfall
-  jag är ledsen men vid såna tillfällen har jag inget annat val än att ringa på morgonen
Jag bugar och bockar av vördnad inför de som kan förutspå kommande sjukdomar och därmed på förhand kan varsla sitt arbete om att dom kommer att bli sjuka vid ett visst klockslag ett visst datum...

Det är helt ok att vederbörande tycker och tänker så om mig

- kunde egentligen inte bry mig mindre om vad just den människan  tycker  
Men ett stort men,
 jag har väldigt väldigt svårt för folk som får för sig att leka chef och därmed tar sig friheter utöver sina befogenheter

Egentligen borde jag bara rycka på axlarna men helt klart satte den kommentaren en liten bitter smak på hela dagen, men istället för att låta den bittra eftersmaken stanna kvar ska låta det positiva segra

Jag menar varför hänga upp sig på en trist kommentar?

Vad är väl en trist kommentarjämfört med en go kram och ett välkommen tillbaka från en arbetskamrat som verkligen menade vad h*n sa?

Typ ingenting, ja förutom att kommentaren förmodligen säger mer om avsändaren än om mottagaren....